Golden retrievern utvecklades ursprungligen som en jakthund. Den skotska adeln upptäckte på allvar jakt, och framför allt fågeljakt, under 1800-talet. Det nya intresset, i kombination med den tidens nya jaktvapen, ställde dock nya krav på jakthundarna, krav som ingen då existerande hundras kunde motsvara.
De flesta skotska lantegendomar, där jakten ägde rum, omfattade vattendrag och våtmarker. Det fanns därför ett behov av en hund som kunde apportera skjutet vilt även i vattnet. Tidigare hundar av pointer- och setterras använts, men när nya bössor gjorde det möjligt att skjuta vilt på betydligt längre avstånd krävdes det hundar som också hängde med.
Avelsarbetet
En av de hundraser som användes i avelsarbetet var tweed Water Spaniel, en engelsk hundras som inte finns kvar idag. Rasen var på sin tid framför allt känd lokalt i trakterna strax söder om skotska gränsen. En annan numera utdöd hundras som användes i avelsarbetet var Saint John’s Water Dog, en hundras från Newfoundland i Kanada som troligen även användes i avelsarbetet som skapade en annan retriever-ras, labradoren. Andra hundraser som också användes var Russian Tracker, som heller inte finns längre, irländsk setter och blodhund. Arbetet leddes av Dudley Marjoribanks, baron av Tweedmouth. Målet var en stark och aktiv hund, som dock inte skulle bita sönder det nedlagda bytet.
Jakt med golden retriever
Idag är golden retriever en populär familjehund, men faktum är att många av de egenskaper som gör den populär i dessa sammanhang är egenskaper som ursprungligen har avlats fram för jakt. Det handlar om drag som samarbetsvilja, koncentration och flit. Dessa drag måste stimuleras, annars kommer hunden inte att må bra.
För att bedöma rasens egenskaper, vilka blir vägledande för avelsarbetet, finns det jaktprover för golden retrievers. Det finns tre typer av prov: A-, B- och C-prov. Dessa prov arrangeras av Svenska spaniel- och retrieverklubben. Det finns även inofficiella prov, som bl.a. arrangeras av Svenska golden retrieverklubbens medlemssektioner.