Min 7:e kull (på 12 år) e. SLCh LP Doubleuse Teddy Bear "Jack" u. LP Khemosabi Chickasaw "Ebba" föddes den 6:e oktober -04. Det blev en jämn och fin kull, fem jättefina valpar, två hannar och tre tikar. Jag behöll två av de små tikarna - Gimmie och Boogie - och här kan du läsa om deras första  1,5 år och hur jag tränade dem. Den enda som inte är med på 8-veckorsbilden här ovan är Tonic (Super Bowl)  -  annars är det från vänster; Sascha (Touchdown), Gimmie (Home Run), Tayson (Grand Slam) och Boogie (Strike).

2 mån	4 mån	5 mån	6 mån	7 mån	8 mån	9-10mån	11 mån
12 mån	13 mån	14 mån	18-19 mån

 

0-3 veckor:

De här första tre veckorna får valparna ha det väldigt lugnt tillsammans med mamma Ebba, de äter och sover mest ända tills de öppnar ögonen på 13:e dygnet. Då blir det minsann ett väldigt hallå i lådan! Det är bara vi i familjen som hanterar valparna än så länge, inga besökare är tillåtna. Framåt tre veckors ålder blir det mycket kel och gosande, vi halvligger i lådan och valparna är så mysiga och somnar på oss!

 

4 veckor:

Valparna börjar få smaka på valpfoder och får höra inkallningssignal vid matdags. Nu får de komma ur lådan och se sig om i valprummet – spännande! Somliga har redan rymt ur lådan några gånger, lilla mörka Sascha är den som är först med allt och hittar på en massa bus. Man kan inte bara rymma ur lådan, man kan bada i vattenskålen också, upptäcker hon! Det är en väldigt fin tikvalp med härlig framåtanda, det märks tydligt. Men den som ändå utmärker sig mest i mina ögon är Boogie, tjockast och lurvigast och avgjort sötast, tycker jag! Min bästa vän Inger tycker att hon är tjock som en Buddha, så det är vad vi kallar henne tills vidare. I sättet påminner hon väldigt mycket om Spurten som liten - vilket ös det är i den valpen! "Den ska jag ha" är min tanke i det här läget...

 

5 veckor:

Valparna får komma ut i resten av lägenheten och umgås med familjen och de andra hundarna. Från den dagen vill de minsann inte vara några längre stunder i valprummet inte… Släkt och vänner kommer och hälsar på och valparna får träffa "främmande" människor. Alla valparna är jättegoa och mysiga men keligast av alla är Gimmie (som ännu inte fått sitt namn och bara kallas "Lillan" tills vidare) och Tonic - de ska ligga i famnen på en för jämnan och bara älskar att kela! Gimmie är väldigt mild och mjuk i sitt sätt och börjar smyga sig in i mitt hjärta och jag får väldigt huvudbry... vem ska jag sälja denna lilla mjuka, otroligt keliga och lyhörda lilla valp till? Det är så lätt att missförstå en sådan här mjuk valp så jag tänker att det kanske är bäst att jag behåller henne så jag vet att hon blir rätt hanterad? Men, jag skulle ju ha Boogie...??? Här får jag en vild och ganska galen tanke i huvudet - kanske jag ska behålla båda? Det brukar sällan bli bra att behålla två valpar ur samma kull men hur i hela friden ska jag kunna skiljas från någon av de här två?

 

6 veckor:

Valparna fick komma utomhus för första gången vid knappt 6 veckor, vi fick passa på innan det blev vinterns första snöstorm. Sedan var det massor med snö ute, det var väldigt kul men aj, så kallt om magen! Dagarna fylldes av lek med de andra valparna både ute och inne varvat med ensamträning med mig utomhus. Det är alltid väldigt intressant att se hur de agerar när de inte har de andra valparna omkring sig! Vi kan inte vara ute några längre stunder pga kylan men passar på att syssla mycket med kontaktträning och inkallning, både med visselpipa och utan.  

 

Gimmie börjar bli väldigt lik sin mormor Nollan i utseendet, samma kroppsbyggnad och spänstiga fysik och samma färg men framförallt samma uttryck och blick! Men hon är mycket mjukare och mer lyhörd än Nollan var, och det är inte precis någon nackdel. Nollan var nog den självständigaste hund vi har haft, men också en av de roligaste - herregud vad vi har skrattat åt den hunden! Hon hade så mycket tok för sig och var helt underbar... en mycket typisk Khemosabi-hund ända ut i klospetsarna! Undrar om Gimmie blir likadan?  Det är nu jag börjar fastna för henne ordentligt...

 

7-8 veckor:

Vi börjar med apportering av dummy utomhus. Jag gör som jag alltid gör redan vid första apporteringstillfället med valpar, jag "läser" dem noga och ser jag att de är på väg att springa iväg åt fel håll med dummyn så morrar jag för att få dem på bättre tankar. Och det slår aldrig fel, valpen förstår att min morrning betyder att det är fel och kommer farande så fort den bara kan med apporten! Gimmie och Boogie rättar sig ögonblickligen, vilket tyder på att de är mycket lyhörda och gärna vill vara till lags. Boogie är så härlig och tar sats och hoppar in i min famn med alla apporter! Gimmie kommer farande i full fart med apporterna och sätter sig framför mig och ger mig dem – å, vilka ljuvliga valpar!

 

9-12 veckor:

Lilla mörka Sascha flyttar till sin nya husse Rasmus i Danmark och Tayson till Björn och Birgitta i Umeå. Vi börjar med rumsrenhetsträning, ibland tillsammans med de andra valparna utomhus men oftast ensamma med mig. Det här är svårare än det låter eftersom jag fortfarande har tre valpar kvar; Boogie, Gimmie och Tonic - som är kvar eftersom jag har erbjudit hans matte som är på Asien-resa det. Vi fortsätter med apporteringsövningar – enkla markeringar och små linjetag samt  mycket inkallning och kontakt.

 

 

12-16 veckor:

Nu blir det så mycket miljöträning vi bara kan, de får träffa främmande människor och andra (snälla) hundar och får också börja åka bil. Ingen av dem tycker det är läskigt, de är bara nyfikna! De får följa med på alla möjliga och omöjliga ställen, vi tar alla tillfällen till att miljöträna. Ibland får de följa med alla tre och ibland ensamma, det är bra för dem att lära sig att klara sig utan de andra valparna.

 

Jag har jag lagt ner samma energi på alla valparna och Tonic har fått precis samma grundläggande träning som Gimmie och Boogie. Oj, vilken mysig hanvalp han är - en valp jag inte skulle tacka nej till att behålla om jag skulle ha haft en hanne! Han är liksom Gimmie och Boogie väldigt lyhörd och följsam och ser verkligen ut att bli en härlig hund att jobba med! Jag kommer att sakna honom när han åker...

 

16-20 veckor:

Mysiga Tonic har åkt till sin nya matte i Skåne och bara Gimmie och Boogie är kvar. Vi fortsätter med mycket kontaktträning, inkallning med både visselpipa och röst och enkla, roliga apporteringsövningar – med tiden ökar jag på avstånden och svårighetsgraden. Apporteringen är mycket bra på båda två. Vi tränar ”blinda” linjetag och dubbelmarkering med den ena i vind och vänder om. Vi tränar mycket stadga, de får sitta stilla bredvid varandra medan jag kastar dummies omkring dem och berömmer hela tiden för att de är duktiga och sitter kvar. Sedan plockar jag upp apporterna själv och de får mycket beröm och varsin  godbit... och sedan får de springa iväg och leka.

 

5 månader:

Vi börjar träna fritt sök, först med bara ett par, tre dummies på motivationssök. Valparna förstår nog inte riktigt vad det går ut på förrän de får se Spurten söka – då trillar polletten ner och de får en väldig motivation på söket! "Aha... det finns flera som man ska hämta!"

 

Vi börjar lite smått med ”lydnadsträning” – egentligen bara att de ska hålla kontakt och koncentrera sig på ett kort fritt följ och framförallt tycka det är kul! Vi tränar också inkallning, där jag sätter dem och går ifrån ca 8-10 meter och kallar in. Vi håller oftast till på en gräsmatta i närheten av vårt hus, där kommer alltid folk och hundar och går förbi så vi får störningar också, det tar vi tacksamt emot!

 

6 månader:

Vi avancerar med fria söket och det går snabbt framåt, de klarar att hämta 5-6 apporter på sök i högt tempo och med härlig motivation. Jag kan knappt fatta att det bara är en månad sedan vi började med söket! Men nu ser man tydligt vilka fina anlag de har och jag är väldigt nöjd med att jag gjorde som jag brukar och lärde dem att apportera korrekt redan ifrån första apporteringstillfället - annars hade det knappast funkat så bra med söket nu! En förutsättning för att det fria söket ska fungera är ju att valpen kommer raka vägen in utan krångel med apporterna.

Jag försöker nu se till att de lär sig att använda vinden till sin fördel på söket och Gimmie är den som lär sig det snabbast. Vi provar på vilt för första gången och båda är mycket spontana och har mycket fina apporteringar - härligt!

 

Lydnadsmässigt fortsätter vi med korta, intensiva och roliga pass. Vi tränar fritt följ och inkallning och också lite ”ligg” – Gimmie är just nu den som har lättast att koncentrera sig och visar också snabbast reaktionsförmåga i dagsläget. Vi tränar endast dessa moment men försöker göra det på alla möjliga ställen och gärna med störning.  

 

Vid 6,5 månader tycker jag att båda har väldigt fin motivation och arbetar i högt tempo - de visar mycket god potential både när det gäller jakten och lydnaden. Boogie har lite svårare att koncentrera sig just nu och är överlag lite ”flängigare” i sitt sätt. Gimmie är stabilare samtidigt som hon är fullständigt galen! Där kan man snacka om "av- och på-knapp"! Boogies knapp är "på" mest hela tiden:-) i alla fall när det gäller att jobba. Hemma är hon hur lugn och cool som helst.

 

För den som undrar hur det gick med eventuell försäljning... både Gimmie och Boogie är kvar hos mig och jag har bestämt att de så ska förbli! Nu har vi ju klarat av det grundläggande och har bara det roliga kvar!

 

7 månader:

Vi avancerar lite med lydnaden och börjar träna fler delmoment; ingångar - då jag ställer mig ett par meter framför valpen och säger ”fot” - att gå vid sidan med apporten i munnen och ”vanlig” apportering, längre avstånd på inkallningen och fritt följ med mer svängar och halter. Jag ser en ökad motivation när jag börjar med apporteringen på lydnaden och märker dessutom att båda går bättre när jag inte använder godis under träningen, då är de mer koncentrerade och har bättre position. Jag har hittills inte använt boll som belöning.

 

Valparna får prova på att apportera på vatten, Gimmie har badat i dammen tidigare men inte Boogie – hon skuttade mest omkring på dammkanten och ville inte sätta tassarna i det där blöta den gången. Men vid Sundbyholm var det inga problem, båda apporterade som om de aldrig gjort nåt annat – kanonbra! Båda satt stilla och väntade på tillåtelse att få ge sig iväg, simmade bra och kom ända upp till mig med apporterna utan minsta strul. Jag är väldigt imponerad av båda två – så duktiga de är!

Jag börjar lite smått med att belöna med bollen på lydnadsträningen och håller på med det i några dagar, jag ser en ökad motivation hos båda men också lite mer flams. Tar en paus på ett par veckor i lydnadsträningen och tränar lite mer jakt istället.

 

8 månader:

Vi tränar vatten igen, denna gång vid Sandviksbadet. Båda två är kanonduktiga och tvekar inte att ge sig ut i vattnet fast det går rejäla vågor. Boogie tappar bort en dummy i vågorna men söker efter den, hittar den inte och jag kallar in henne upp på land och skickar henne rakt ut i sjön. Då tvekar hon inte att simma ut och får vind på dummyn och apporterar den jättefint till mig! Hon är så duktig och jag är väldigt nöjd med henne! Gimmie är som en torped hon också och det är två otroligt lyhörda och följsamma unghundar jag har! De är så snälla och mysiga att ha att göra med och väldigt arbetsvilliga, samarbetet är ständigt på topp! Boogie funkar bättre på söket än tidigare och visar bättre koncentrationsförmåga. Fullt ös är det hela tiden men tidigare har söket varit lite småvirrigt för hennes del, men nu är det mycket bättre.

 

Koncentrationsförmågan går lite upp och ner hela tiden hos båda, så det gäller att kunna anpassa sig och inte ställa för stora krav när man märker att de har svårt för det. Då får man backa lite och göra sånt som de redan kan ett tag, allt för att stärka självförtroendet hos valparna. Störningar ska man inte undvika, utan bara ställa krav på att de håller kontakten när man gör några små korta moment som de redan kan bra - det gäller i all träning men i synnerhet under lydnadsträning. Undviker man störningar så bäddar man bara för att hunden får allt svårare för det och till slut inte kan koncentrera sig alls så fort det finns något störande i närheten.

 

9-10 månader:

Lydnadsträningen har kommit så långt att vi har lärt in alla moment utom stående och läggande under gång. Hoppet lärde jag in genom att låta dem hoppa över en stock i skogen, Boogie lärde sig först men Gimmie var inte långt efter. Vid lite drygt 10 månader började vi prova på lite agility också, det tycker båda är jättekul och verkar ha goda förutsättningar för det. Faktum är att de båda två har en helt underbar inställning till all form av arbete - så glada och alerta och samarbetsvilliga så det är inte klokt. Man kan faktiskt inte önska sig roligare hundar att jobba med! 

Till vardags är de helt underbara, så goa och mysiga att ha att göra med. Gimmie är fortfarande lika kelig och vill gosa när och hur mycket som helst. Boogie har ständig koll på mig men vill inte prompt ligga i knä på en hela tiden och det är väl tur det, för det skulle bli trångt! Det är tillräckligt trångt i soffan på kvällarna - Spurten och Gimmie ligger så nära mig som möjligt och Boogie inom armlängds avstånd i fåtöljen bredvid så att jag når att klappa och gosa med henne också.

 

11 månader:

Vi har tränat vatten några gånger till, först med dummies och sedan med fågel. Ingen av dem hade apporterat fågel på vatten tidigare men det gick alldeles utmärkt! Det bästa var att vi hade ett gäng nyfikna änder som simmade runt precis där vi kastade fåglarna och varken Gimmie eller Boogie brydde sig ett dugg om dem utan var helt inriktade på att hämta truten som skulle apporteras. Det var väldigt bra gjort, tyckte jag! De har en fantastisk inställning till att apportera på vatten, de älskar det och är väldigt ivriga båda två.

 

Första gången vi tränade vatten nu i höst (september) använde vi dummies och Micke kastade markeringarna. Den första han kastade åt Boogie fick han till ordentligt, den blev ungefär fyra gånger så lång som jag någonsin har kunnat kasta och jag var fundersam på om jag verkligen skulle skicka Boogie på den. Jag har svårt att uppskatta avstånd på vatten men så långt har varken hon eller Gimmie simmat förut och det var väldigt länge sedan vi tränade vatten. Men jag tänkte som så att "Boogie är inte den som bangar i första taget", så jag skickade henne. Nu visade det sig att hon tydligen hade glömt hur man simmar, för hon plaskade med frambenen som en hjulångare och stod nästan lodrätt i vattnet och kom nästan ingenstans. Men trots det gav hon sig inte utan fortsatte ut mot dummyn. När hon var ca 20 meter ifrån såg jag på henne att det där var väldigt jobbigt, hon började se sig omkring efter land och jag förväntade mig nog att hon skulle vända. Men icke då – hon bestämde sig för att ”den där dummyn ska jag banne mig ha” och kämpade på ända fram! Sedan tog det ungefär lika lång tid för henne att ta sig tillbaka, upp kom hon och lämnade fint i min hand och satte sig, lika ivrig att hämta en ny apport! 

Jag är väldigt imponerad av Boogies vilja, tror hon att det finns nåt att hämta så ger hon sig inte utan jobbar på tills hon hittar. Det här har jag sett exempel på när vi tränat sök på land också, det har hänt många gånger att hon har sökt igenom en par meter hög rishög både uppifrån, underifrån och från alla möjliga och omöjliga håll. Hon ger sig inte – och det är ju precis så man vill att det ska vara!

 

Även sök med fågel på land har gått kanonbra – båda två lägger in en extra turboväxel när det gäller fågel och det är tydligast märkbart på Gimmie – som ju även annars jobbar i ett högt tempo. Men när det blir tal om fågel, då är det rena jetdriften! Boogie dundrar alltid på i 180 knyck vad det än gäller, hon har en otrolig drive i sitt arbete! Båda två har fantastiskt snabba upptag, de stannar inte ens utan tar fåglarna i farten och det är inte tal om att stå där och nosa och "hänga" över viltet – det har aldrig någonsin hänt.

 

Lydnadsmässigt har det varit lite blandad kompott den senaste tiden, Boogie har gått kanonbra medan Gimmie har varit lite mer okoncentrerad och flamsig. Stående under gång har vi hållit på med i ett par veckor och tränat lite varannan dag ungefär. Efter 4-5 träningspass började det funka riktigt bra och de börjar förstå vitsen med det hela. Det här momentet har varit svårt att lära in eftersom båda är lite förarveka och inte tyckte det var särskilt roligt i början, de förstod inte vad jag menade och hade en tendens att vilja lägga eller sätta sig istället för att stå. Nu – den 11:e september – har vi kommit så långt att jag säger ”stå” samtidigt som jag tar ett litet steg åt sidan - och när de stannar snabbt kan jag kasta bollen till dem. Steget åt sidan gör jag bara som en liten hjälp för dem just nu, det kan jag ta bort sedan. Nu gäller det att få dem att stå under några sekunder och själv gå några steg framåt innan jag kastar bollen till dem. Det får jag dra ut på sedan. Parallellt med detta kan jag träna dem i att stå vid sidan och själv gå en bit ifrån och tillbaka och se till att de står tills de får kommando att sitta.

 

Agilityn tror jag att jag ska lägga på is ett tag, de är väldigt duktiga men jag tycker att de har blivit lite slarviga och flamsiga på lydnaden sedan vi började med det. Det svåra är ju att på agilityn vill man ha hunden en bit ifrån sig och på lydnaden ska den vara så nära som möjligt – och det tror jag kanske att Gimmie och Boogie är lite för unga för att förstå. Vi kommer troligen att fortsätta med agilityn eftersom det är väldigt roligt, men vi ska nog avvakta ett tag med att gå in för det på allvar.

 

12 månader:

Lydnadsträningen har gått framåt en hel del och vi har tränat på klubben på onsdagskvällarna och fått ordentliga störningar. Då har jag bara tränat de moment de redan kan och det andra filar vi på hemma. Som alltid har jag tränat korta, intensiva och roliga pass där tonvikten har legat på att hålla kontakten och koncentrationen - och det har faktiskt gått väldigt bra även med mycket störningar.

Stående under gång funkade sådär halvdant ett tag men gick kanonbra när jag började med att lägga bollen bakom oss innan vi började gå. När de sedan stannade och hade stått någon sekund fick de springa tillbaka och hämta bollen - och då blev det ju plötsligt jättekul! Så det var uppenbarligen något som funkade på dem! Jag drog ut på tiden så att de fick stå längre och längre stunder, tills jag hade gått och vänt mig om och till slut tills jag kom tillbaka.

 

Läggande under gång var också knepigt i början eftersom de reagerade ungefär likadant som på ståendet i början – de tyckte det var lite konstigt och blev väldigt tveksamma. Men när jag började kasta bollen till dem när de lagt sig så blev det roligt och då gick det plötsligt jättebra! Jag försöker skilja på stående och läggande genom att jag gör en liten gest som om jag lägger bollen bakom på ståendet och går i normalt tempo, och går långsammare och gör en liten halvhalt på läggandet – den kan jag ta bort sedan, det är bara som en extrahjälp för dem nu i början.

 

Gimmie har gått väldigt bra den senaste tiden och varit oerhört motiverad och koncentrerad på lydnaden, även på klubben med massor av störningar. Hon är så rolig, för hon vill inte sluta träna - när vi ska gå av planen drar hon mig tillbaka och vill träna mer!

Boogie har som alltid samma ös men har varit mer okoncentrerad den senaste tiden, även om det är marginellt. Hon är ju hetare och ligger alltid på som bara den i fria följet och jag får lov att köra en stund med koppel för att hon ska få in rätt position.

 

13 månader:

Gimmie var först med att debutera på lydnadsprov vid 12,5 månaders ålder och gick och vann på första starten! Min lilla skrutta… hon var så duktig och fick 180 poäng och ett 1:a pris! Hon gick stabilt och bra men inte riktigt så som hon kan göra när hon är på topp. Skönt att se att det kan gå så pass bra ändå, och den här gången var det en ganska hård domare också.

 

Ett par veckor senare var det Boogies tur att starta på sitt första lydnadsprov vid lite drygt 13 månaders ålder den 12:e november. Hon gick faktiskt bättre än Gimmie gjorde på sin debut, men hade en 6:a på tandvisningen (hon gillar inte ”gubbar” och backade för domaren) och så fick vi en nolla på läggande under gång. Det var jag som klantade till det i nervositeten och inte gjorde riktigt som jag brukar och då blev hon tveksam och satte sig i stället, det var synd för annars gick hon på 9,5 poäng i snitt! Totalpoängen blev 169 poäng och ett 1:a pris blev det trots missen på läggandet. Men oj, vilken härlig känsla det var att tävla med henne… fullt krut hela vägen och hon gick så himla stabilt och bra och hade kanonhärlig koncentration – underbart! Nu längtar jag till våren då jag ska starta båda i klass 2…

 

14 månader:

December, mörkt och grått och ingen direkt inspiration till lydnadsträning för min del. Jag har bara provat lite smått med några delmoment av 2:ans moment; fjärr med sitt och ligg, hopp-sitt - fast bara återhoppet än så länge - och att få in ett snabbt stannande, dock inte i samband med inkallning. Platsliggning utom synhåll har vi kört litegrann ganska länge, jag brukar gå och ställa mig bakom någonting en liten stund så det är inget konstigt för dem. Vi ska gå in lite mer för lydnadsträningen på allvar när det blir lite ljusare och roligare att träna. Inte för att hundarna har något emot att träna nu, de är verkligen på hugget så fort man ska göra nåt och det bästa är att de verkligen anstränger sig för att vara duktiga! När jag är ute med mina tre ser jag att de nästan tävlar sinsemellan om att vara duktigast!

 

Nu när det inte blir så mycket lydnadsträning håller vi mest på med några  apporteringsövningar på skogspromenaderna. De har bl a få prova på riktigt långa dubbelmarkeringar och en övning då alla tre har fått sitta bredvid varandra då jag gått ut på ett stort fält och kastat ut massor av dummies. Sedan har en i taget fått söka och apportera - och gissa om det går undan då! Alla tre (Spurten är ju med förstås) har suttit mycket lugnt och stilla och väntat på sin tur och sedan bara exploderat av glädje när de fått ge sig iväg - härligt! Den här övningen har jag gjort mest för att det har varit kallt och jag inte har velat att de ska sitta för länge och bli kalla om sina små bakar, på det här sättet behöver de ju bara sitta någon minut i kylan innan det är deras tur att få jobba igen.

 

Gimmie började löpa för första gången den 5:e december, vid 14 månaders ålder - snacka om sent förstalöp! Nu skulle jag tro att Boogie snart kommer igång med sitt löp hon också, det är skönt så det är avklarat framåt våren när det är dags att börja tävla igen!

 

18-19 månader

April - juni 2006:
Ojojoj... jag som tyckte Gimmie hade sitt första löp sent - men Boogie har slagit alla rekord! Ganska exakt 18 månader var hon när hon satte igång att löpa för första gången, och då drog hon förstås igång Spurten också. Jag hade planerat att starta Boogie i klass 2 i slutet av april men istället blev det Gimmie som fick debutera på sitt första lydnadsprov i klass 2 vid 19 månaders ålder den 11:e maj. Det slutade med ett 1:a pris och ännu en

klassvinst:-) och två dagar senare debuterade en färdiglöpt Boogie i klass 2, även hon med ett 1:a pris! Hon fick sedan sitt andra 1:a pris i 2:an  och vann klassen den 15:e juni.

 

2,5 år:

Så här "med facit i hand" kan jag säga att både Gimmie och Boogie har överträffat alla mina förväntningar, både arbetsmässigt och som rena individer. Än så länge har det inte blivit några jaktprovsstarter, men det beror inte på deras brist på förmåga utan på min brist på träningsmöjligheter. Jag hade gärna startat båda två på jaktprov men har ingen träningsgrupp och vill inte åka omkring och "träna på prov" - det har jag varken lust eller råd till. Arbetsmässigt är båda två väldigt positiva, de har en enorm samarbetsvilja och jag behöver aldrig motivera dem på något sätt - det har de i generna. Gimmie och Boogie är - förutom Spurten - de absolut lättaste hundarna jag någonsin har haft att göra med. Det är enormt mycket krut i båda två, men i och med att de är så lyhörda och samarbetsvilliga så är det mycket lätt att styra dem. För mig är båda två de perfekta hundarna att jobba och leva med!

 

© Copyright Pia Fernqvist

2 mån	4 mån	5 mån	6 mån	7 mån	8 mån	9-10mån	11 mån
12 mån	13 mån	14 mån	18-19 mån